me-on-the-inside

Varje gång jag får frågan om hur det är nu, om skallen är bra igen och om jag är helt tillbaka så kommer tankarna igång. Förstå mig rätt, jag är oerhört glad och tacksam för alla människor som bryr sig men varje gång någon frågar vill jag bara skrika rakt ut och falla i tårar. "Lilla fröken duktig" vaknar nämligen i mig och jag får sjukt dåligt samvete för att min avhandling inte är klar, för att jag inte kan sätta ett datum så att alla kan planera sina liv och för att jag inte ens har en aning om när jag kommer vara tillbaka på riktigt. Jag som gillar struktur, aldrig brukar missa en deadline och har ett rätt stort behov av att ha kontroll på saker och ting. Nu har jag inte koll på något alls och tvingas känna efter varje morgon vad som är rimligt för den dagen istället för att ha en fast plan på vad som skall göras och när. Jag har dessutom sjukt kort närminne och glömmer lätt att svara på det där sms:et, ringa upp ett missat samtal, skicka den där filen som jag lovade i korridoren men som var helt bortglömd när jag kom till kontoret eller bara hänga med i diskussioner, vilket ger mig ständigt dåligt samvete. Känns som att allt glider mig ur händerna. Allt detta gör att jag även blir rätt rädd. Jag menar, vad finns det ens för garantier att jag kommer att bli helt bra igen?!? Försöker leva i nuet och bara ta dag för dag men vill bara spola fram tiden för att se hur jag kommer må och när/om jag blir fullt återställd! 

______________________________________________________