me-on-the-inside

Helgen har verkligen haft hundträning i fokus. Började redan i torsdags med att låta hundarna simma i Nydala. Lite svårt att komma i på grund av att det var så långgrunt men väl i gick det fint. Fredagen avslutades med hundkörning ute i Kulla, simning för Chia och fika hemma i värmen igen. Det är så roligt att Chia börjar bli mindre och mindre panikslagen för varje gång och simmar på allt bättre. Nu börjar jag tro på att vi kommer få till det så hon kan simma själv till slut. :) 

 

Lördagen startade tidigt med hundkörning. Eftersom Helen var på ridläger fick Queen följa med mig och jag måste säga att hon var en fröjd att köra. Den lilla donnan ger verkligen allt och är så sjukt gosig. På kvällen blev det sushi-picknick vid Bäcksjön med alla hundarna. Vi hade tänkt låta dem simma men när solen gick ner kändes det lite för kallt för oss två-fotade så det blev istället te-mys inne i värmen. 

 

I söndags tog jag och Chia med oss lite fika och drog ut i skogen. Plockade lite blåbär och bara strosade runt på ett ställe vi aldrig varit på förr. Ruskigt skönt att bara vara i skogen. Det är där jag laddar batterierna som bäst och får ordning på tankarna som skenar. 

Idag haltade Chia hem från dagis så istället för träning blev det soffmys. Inte helt fel det heller. 

_________________________________

 

 

__________________________________________________

En vis person sade en gång: "Life isn't about waiting for the storm to pass; it's about learning to dance in the rain." - ikväll är det precis vad jag har gjort. Dansat i regnet! Kan garantera att jag säkerligen har roat de som råkat se men den bjuder jag på. Jag och Chia dansade oss fram på promenaden i regnet. Underbar känsla att vända ansiktet mot himlen, blunda, sträcka ut armarna och bara snurra med Chia studsande av glädje vid min sida. 

______________________________________________

Har länge kännt mig som en slagpåse som förväntas bara vara kvar, redo för att ta mer slag utan att blinka eller ha något emot det. Mina känslor spelar inte någon roll, får ingen plats utan får som vanligt stå åt sidan. Förstå mig rätt. Jag kan ta mycket, jag är van, men i och med allt jag går igen så orkar jag inte bara vara slagpåse just nu. Jag orkar inte stå ut med att bli behandlad hur som helst! Nackdelen med att vara stark är att alla förväntar sig att jag alltid är det och att inget påverkar mig, att jag kan ta det och att det inte spelar någon roll. Det de inte riktigt förstår är att jag är sjukt stark på utsidan men har ett väldigt mjukt inre som inte orkar bära mer. Någon gång måste även de starka få vackla och nu måste jag ta hand om mig för att ha möjlighet att bli helt bra. Jag måste sätta mig själv först. 

 

En tuff period övergick i härliga händelser och en veckas välbehövlig semester. Nu känner jag mig starkare igen! Underbara Johanna och Peter är numera maka och make. All kärlek och lycka till er! Härliga dagar i Stockholm med underbara barndomsvännen min. Saknar att ha henne nära. Hon som känner alla delar av mig. Spa-dag, middagar, en kopp te på balkongen och så klart klappgröt. Livet är så mycket bättre när du är nära! <3

 

Avslutade med lite semester på Malta hos bror, Mia och lilla Astrid. En vecka och den sprängande huvudvärken gav med sig och jag känner mig redo att ta tag i saker och ting igen. Astrid, den lilla tösen har verkligen stulit fasters hjärta helt och hållet. Bara att gå fram och tillbaka i huset med hennes lilla hand runt mitt finger, hur hon stannar upp för att krama och skratta och sedan fortsätta öva på att gå. Älskade lilla skatt! Längtar tills vi ses om några veckor! 

_________________________________________________________________________

Det är väldigt svårt att förklara hur det känns när skallen inte vill vara med längre. När det på en milli-sekund går från att flyta på helt okej till att inget fungerar. Jag känner inte igen mig själv i att inte kunna blockera smärtan och köra på ändå. Känner mig många gånger korkad för att jag åter igen glömt att ringa upp en vän som hört av sig eller skicka det där dokumentet som jag lovade att jag skulle göra. Det faller som bara bort. Hur förklarar jag det på ett bra sätt? Det syns ju inte på mig så alla tror att jag är helt återställd... men hur förklarar jag den oerhörda smärtan i både nacke och nu även i skallen som gör att rummet helt plötsligt gungar, allt blir suddigt och hela kroppen genomsyras av en trötthet som jag aldrig förr varit med om. Den rejäla smärtan som ligger som ett tryck över pannan som tillsammans med smärtan i nacken gör att jag knappt orkar kliva upp på morgonen.. Hur det känns att aldrig vara smärtfri utan bara ha olika nivåer på smärtan.... Hur förklara jag det? Hur förklarar jag att jag inte kan jobba 100% så att människor förstår att jag vill men inte kan...Hur förklarar jag att det är helt omöjligt för mig och min läkare att veta när jag är tillbaka på 100% igen... Att sia om detta har jag gjort så många gånger under våren men jag har misslyckats varje gång.Nu står jag här igen. Skall träffa läkaren imorgon men redan på telefon nämner hon förlängning på halvtiden åtminstone fram till hösten.. och sen de smärtsamma orden "sen får vi diskutera om du överhuvudtaget borde jobba heltid med den smärta som du levt med i så många år". Efter dessa ord är resten av samtalet ett töcken.. Jag vet att hon nämner smärt-rehab kliniken.. neurologisk utredning..  Jag känner hur benen viker sig. Inte jobba heltid?! Jag som älskar att jobba! Jag som längtar efter att få verkligen bita tag i min avhandling och bara färdigställa den. Hur kan jag förklara allt det här så att folk förstår när jag inte själv förstår? 

En jobbig dag avslutades i alla fall med trevligt besök av Kamilla och en massa hundsnack. Väderomslag och alldeles för mycket jobb har gjort att nacken strular och jag har spenderat dagen med att spy, svimma och vara allmänt yr om vart annat.. och självklart hunnit trycka in lite jobb mellan attackerna. Vad gör jag inte för studenterna?!?

 

Mycket tankar som snurrar just nu och de får inte riktigt något fäste. Försöker att analysera och dra slutsatser men varje gång jag tror att jag kommit på hur allt ligger till händer något som gör att jag helt omvärderar allt igen.

________________________________________________

 

Känns som att jag levt i en egen liten bubbla rätt länge nu men nu är jag på väg ur den! Spenderade nästan tre veckor hemma hos mor och far efter mors stroke. När sådan saker händer är det verkligen underbart med flexibelt arbete som gör att jag kan jobba vart som helst. Självklart var det oerhört jobbigt att se mor så tagen men helt underbart att bara kunna finnas där och se henne bli allt starkare för var dag. Är så tacksam att allt ändå gick bra och att hon återhämtar sig! Har upptäckt vart min tjurighet kommer ifrån och min "kan själv" attityd...

 

Var för ett par helger sedan ner till Stockholm för konferens, möhippa och möten. Grymt skönt att få träffa andra handelsforskare och folk i branschen som verkligen är intresserade av handelsforskning. Gav verkligen en kick! Möhippan för Johanna var även den helt underbar så även alla kvällar och häng med finaste vännen Anna-Linda.

Efter att ha jobbat alldeles för mycket förra veckan var det skönt att dra på träningsläger och bara fokusera på hundarna och träning. Underbara människor, fint väder, duktiga hundar, bra övningar och många skratt. Dessa två helger var precis vad jag behövde!

 

Denna vecka har fortsatt rulla på med mycket jobb med studenternas uppsatser men har ändå hunnit träna på bra. Skönt att äntligen kunna ta i lite mer utan att pulsen rusar och skallen sprängs! Har även fått veta att två av mina vetenskapliga artiklar nu är accepterade för publikation! Äntligen lite medvind!! Har skuttat runt i korridoren med ett fånigt leende på mina läppar idag. Jag vet att det säkerligen kan "sticka i ögonen" på andra och att människor kanske tycker att jag skryter men när det väl händer något positivt så väljer jag att fira! Livet är fullt av motgångar och tråkiga saker som händer så det gäller att hålla kvar och fira de positiva sakerna för att sedan orka med det andra. Därför väljer jag att lägga bort alla andra grubblerier och problem för att istället bara le, skratta och dansa ut min glädje idag!

________________________________________________________

Blundar för att kunna öppna ögonen och förhoppningsvis vakna upp ur denna mardröm. Jag tittar efter dolda kameror i förhoppningen om att det är på låtsas. Jag hoppas innerligt att någon driver med mig för så fort jag tar ett steg fram just nu så händer något så jag hamnar två steg bak igen. Den härliga känslan och positiva energn jag hade efter en underbar helg med härliga människor, brännboll och firandet av seger i turneringen dog snabbt ut i söndags när älskade finaste mor fick en liten stroke. Förstår inte riktigt hur så mycket negativa saker kan hända på ett år. Önskar jag kunde spola tillbaka tiden och stanna den. Slippa gå igenom allt och bara få andas normalt igen. Skallen spränger rejält efter två tuffa dagar på jobbet, all oro, alla telefonsamtal och bristen på sömn och vila. Blundar och försöker att andas igenom smärtan men känner hur den annars så stabila styrkan, som jag brukar kunna plocka fram, inte riktigt finns där ikväll.  

____________________________________________

Idag är jag inte riktigt på topp! Var hos läkaren imorse vilket resulterade i ytterligare sex veckors sjukskrivning till att börja med. Detta har lett till att min disputation nu är skjuten till hösten. Måste säga att det känns både skönt och oerhört jobbigt. Känns som ett misslyckande att inte disputera i rätt tid men samtidigt inser jag ju att jag inte kan göra så mycket åt detta utan måste "gilla läget".  Jag har väldigt svårt med planlöshet så det är iallafall skönt att det finns en plan så jag kan slappna av i det.

 

Brottas med sina egna tankar vad som är ok och hur jag ser på mig själv som person och att jag just nu inte kan riktigt vara Elin utan måste agera annorlunda och försöka tycka att det är okej även fast det känns helt fel och strider mot allt som känns rätt för mig. Trots att jag vet att jag bara kan och får jobba 50% så känns det oerhört fel och jag får dåligt samvete av att göra annat på dagtid. Jag vet att det är bra för mig att hitta på annat som at ta en promenad, träffa folk eller bara vila men det är ju så olikt mig att bara glida in på jobbet några timmar för att sedan glida hem igen. Känner mig lite som en drönare som inte "gör rätt" för mig och det är ju verkligen inte likt mig. Hur jag är som person och vad som nu är möjligt går inte direkt hand i hand vilket är väldigt jobbigt. Önskar att jag kunde köra på som vanligt men det är ju bara att inse att det är ett tag bort. Kontrollen är ju som bortblåst och jag känner inte igen mig själv just nu och har därför lite svårt att förhålla mig till denna situation. Det var väldigt längesen jag kände mig så här liten och sårbar.... 

_______________________________________

Kämpar på för att komma tillbaka till 100% så fort som möjligt men det är då segdraget det här! Skallen blir snabbt trött och behöver en hel del vila för att orka med. När jag kom hem från Vindelälvsdraget i lördags slocknade jag på soffan vid 20 och vaknade inte förrän 7 på morgonen. En kort promenad med Chia och lite frukost hann jag med innan jag slockande igen och sov fram till 17:30. Promenad, mat och sedan sov jag igen. Vaknade en kort stund innan jag slockande tills måndag-morgon. Tror skallen behövde ta igen sig lite efter äventyret! 

 

Vindelälvsdraget 2014 blev sannerligen ett äventyr. Var lite osäker på hur skallen skulle orka men med de korta sträckor jag fick så kändes det bra på förhand. Hade dock inte räknat med att bada isvak på torsdagen och sedan åka på blå-is på fredagen. Jag var livrädd!! Bambi ska inte vara på isen, så enkelt är det! Är iallafall så glad för mina kära lagkamrater som är så underbara! Vi stannade i Sorsele på fredagkväll och åt buffé och drack öl i stugan för att sen åka lite skidor på spåret, åt lunch och packade sedan ihop för att bege oss hem mot Umeå igen! Jag har helt klart det roligaste, underbaraste och härligaste laget man kan hänga med! Att vi dessutom gjorde vårt bästa drag resultatmässigt (plats 18 av 35lag men bara 30lag gick i mål dag två) var ju grymt roligt! Längtar redan till nästa år! Ska försöka att vara skadefri då och vara lite stabilare på skidorna! 

 

Mycket som snurrar i min trötta skalle just nu. Jag brukar ju ha en tendens till att överanalysera allt och det är inget undantag nu trots att skallen inte riktigt orkar. Känns som att jag inte riktigt får grepp om vad som är upp och vad som är ner. Har med andra ord inte kontroll på allt men kan inte bestämma mig för om det stör mig eller om det bara är skönt... Önskar dock att jag kunde se vad allt leder till och hur det hela slutar.  :) 

___________________________________________

 Say something I´m giving up on you 

"When life throws you a curveball, do your very best to hit it out of the park!!!" - Känns som att jag fått svinga slagträt väldigt ofta den senaste tiden men förr eller senare vänder det! :) 

 

Vurpade rejält på skidorna med Chia och Glittre framför för fyra veckor sedan. Landade handlöst på det isiga spåret rakt på ansiktet, slogs medvetslös och studsade tydligen en gång till på skallen. Tog mig upp på skidorna och körde klart de ca 5km som var kvar av spåret. Kände mig lite konstig men ändå helt ok. Lämnade hundarna till Ylva där jag var tvungen att sätta mig på golvet i hennes hall när jag berättade vad som hänt. Lämnade av Chia på dagis, duschade, och tog mig till jobbet. Efter lunch och möte skickade Philip mig direkt till akuten. Han har alltid en förmåga att se exakt hur jag mår innan jag förstår det själv. Väl på akuten slog allting till. Illamåendet, yrseln, huvudvärken och högerögat som jag inte längre kunde se annat än vita prickar, ringar och blixtar ifrån. Röntgen av skallen, blodprover och en nål i armen senare låg jag helt plötsligt på en avdelning för att stanna minst över natten. Traumatisk hjärnskada var domen och vila medicinen. Kan dock inte riktigt förstå att jag fortfarande inte är fit for fight igen. Verkligen segdragen historia men jag följer läkarens råd till punkt och pricka och försöker anpassa mig. 

 

Jag har alltid tyckt att jag är lyckligt lottad som har så många fantastiska människor i mitt liv men är ändå helt tagen av alla som på så många olika sätt (både nära och på avstånd) funnits där för mig genom detta. Är otroligt tacksam för att bli tvingade till akuten för som jag mådde när adrenalinet släppte hade varit ruskigt läskigt att uppleva hemma helt själv. Är tacksam för min fina familj. Mor och far som ringde varje dag i början bara för att se att jag var ok. Micke, Mia och lilla Astrid som alltid finns där och sätter ett leende på mina läppar! Släktingar som hört av sig på olika sätt. Kan inte med ord beskriva hur rörd jag blivit av alla vänner som kommit och hälsat på, kommit med mat, godsaker, blommor och tårta, för alla fina och roliga meddelanden som skickats, de som hjälpt till med Chia, alla peppande meddelanden och de vänner som bara funnits där på flera olika sätt även fast jag sagt att det inte behövs... Jag har insett att jag är väldigt obekväm med att ta och få hjälp. Jag är så van att det är jag och Chia, att reda ut allt själv och att det inte finns något jag inte klarar av på egen hand. I allt detta har jag faktiskt lärt mig (eller ja, varit tvungen att lära mig eftersom det blivit en vana att inte få göra något) att få hjälp och att det inte är hela världen med att få en hjälpande hand ibland... <3

 

Är tackam för att jag har min lilla Chia-skrutt också. Hon är då klok den vovven. Hon känner hur jag mår bättre än jag själv gör. Alltid tätt intill med fullt fokus på matte när inte matte är 100%. Oj, så sentimentalt detta blev. Kan iallafall meddela att jag blir bättre och bättre för var dag. De första två veckorna var ett totalt mörker då jag var extremt ljuskänslig men nu orkar jag vara ute och ha lamporna tända. Jag har börjat glida på skidorna igen och tagit mig två kilometer utan att behöva stanna pga yrsel och att skallen är slut. Skall testa med hund nu i dagrna så får vi se om Vindelälvsdraget går att köra! :) Jobbar nu 25% sen blir det att öka till 50% innan jag kliver in på 100% igen.  Orkar fortfarande bara ett par timmars jobb framför datorn med all den koncentrationen som krävs men blir inte lika nollställd som förra veckan men hinner ju fundera en hel del så har massor med små anteckningar att jobba på när jag väl sätter mig. Tiden blir således effektiv så jag tror ändå på disputation i maj. Känns både skrämmande och otroligt peppande.Öka successivt vad gäller allt är vad som gäller och jag försöker att anpassa mig så gott det går. Att ta det lugnt och känna efter är inte riktigt min stil men nu finns tyvärr inget val. 

 

Denna helgen avslutades på absolut bästa sätt. Först möte inför vindelälvsdraget med härliga laget, sen spelkväll med helt underbara människor! Mycket skratt och härlig stämning var precis vad jag behövde! Kom hem med ett stort leende på mina läppar som fortfarande inte riktigt försvunnit. Mer sådant för att ladda batterierna och orka mer av allt det andra för att komma tillbaka helt lite snabbare.   

________________________________________

 

 

Vet att jag tjatar om det men jag kan inte riktigt förstå hur fort tiden går... En vecka har bara flugit förbi känns det som. 

 

I onsdags var det skate-kurs med Isak igen och jag måste säga att jag tycker det har gett resultat i min åkning. Känner nu att jag kan trycka till lite mera och tänka på tekniken istället för "stå på bena, stå på bena, stå på bena" vilket har varit mitt mantra varje gång jag åker. :) 

 

Var i fredags på "Les Ballets Trockadero de Monte Carlo". Manliga balettdansörer som dansar de kvinnliga rollerna i kända verk som ballerinor i tåspetsskor.. Sjukt roligt och ruskigt imponernade vilken kroppskontroll, teknik och styrka de har. 

I lördags testade vi isen i Holmsund vilket blev en intressant tur. Jag lyckades faktiskt hålle mig på bena men två andra badade. Två varv runt isen blev det innan jag var tvungen att skynda hem för att hinna till en helt underbar brunch med fina vänner! <3

 

Blev premiärtur på golfbanan i söndags. Lite lite snö i skogspartierna men i övrigt helt ok. Blev ett varv med Niila, sen ett med Glittre och sist ett varv med Chia = 22.5km. Hann inte mer än hem och fylla på tanken lite innan det var dags att bege sig till nästa träningspass. Körde en WOD med LFMM gänget och kan lova att det känns i kroppen idag! Igår blev det mer skidåkning. Unni, Niila, Glittre och Chia fick gå några varv var så landade på en 21km. Tänkte att kroppen skulle mjuka upp av det men idag kändes det lite tungt att cykla till jobbet. Känns ändå så kul med skidåkningen nu när jag börjar lära mig åka lite bättre! Imorgon är det sista passet på skateteknikkursen och efter det måste ju hundarna få springa av sig så då blir det mer åkning! :)

 

Hade funderingar på att köra bodycombat och punch out idag men inser (hör och häpna) att kroppen behöver en vilodag om nacken skall hålla! Känner mig lite stolt över mig själv måste jag säga! :) Känns i övrigt som att goda besked varvas med dåliga. Det är iallafall tur att negativa besked blandas upp med positiva saker!! 

____________________________________________

 Pushin' the pedal through the floor

Var och gjorde en kalipermätning idag. Två år sen sist jag gjorde det och med tanke på att jag knappt tränat sen innan jul var mina förväntningar extremt låga. Har dock gått ner i fettprocent sen då och ligger på en lägre nivå än jag trodde. Tillhör kategorin Athletes hehehe Skönt att köra en mätning och nu sätta upp mål inför nästa mätning om 5-6 veckor. Allt blir så mycket lättare med mål och delmål! Gör att jag "tvingar" mig själv att komma igång igen på allvar. Behöver den pushen men denna gång skall jag försöka vara smart och inte köra för hårt så nacken inte orkar med. Mår alltid som bäst både i kropp (även nacken) och själ när jag får träna och därför är jag dålig på att hitta balansen för vad som är bra och vad som blir för stor påfrestning på nacken. Denna gång finns därför (hör och häpna) vilodagar utsatta i schemat! Jag skall tvinga mig själv att bara ta det lugnt 1-2 dagar i veckan så att nacken hinner återhämta sig!

Var på Nydala och körde skidor med härliga människor och hundar ikväll. Chia var grymt taggad trots att hon är i höglöpet! Kan iof bero på att hon inte dragit på skidor sen innan jul men är ändå förvånad över hur bra hon gick idag! Det är pass som detta som gör att jag redan nu längtar till onsdag då vi kör nästa skidpass!

__________________________

Tankarna snurrar för fullt just nu och höll mig vaken hela natten. Det är så mycket att fundera över... allt som varit, hur framtiden kommer se ut, hur allt ska lösas på bästa sätt och vad saker egentligen betyder... en del tankar är bra - andra dåliga. Många är konstiga och en hel del bara fullständigt galna!  Jag har så otroligt lätt att fastna i en tanke och ständigt återkomma till ett visst problem eller en händelse. Förvisso kan vi inte sluta tänka och det är inte heller något jag eftersträvar men jag önskar att jag kunde styra mina tankar lite bättre ibland. Jag brukar ju kunna slå av systemet när jag behöver sova men i natt var detta helt omöjligt. Istället snöade jag in på tankar som bara för med sig sorg och uppgivenhet. Känns som ett ändlöst grubblande att gå igenom saker och ting om och om igen utan att komma någonstans. Försöker vrida och vända på saken för att se olika lösningar och scenarios vilket gör mig galen. Vissa saker som jag grubblar på kan jag inte riktigt få rätsida på och trots att jag vet att lösningen ligger bortom min egen kontroll och mitt eget beteende så snurrar ändå tankarna kring det. Andra saker kan jag inte få rätsida på mig själ. Det är svårt att finna lösningar när jag inte är helt säker på vad jag själv tycker och vill skall hända. Men, det värsta är nog de saker som jag vet hur jag skulle vilja att de utvecklade sig men att jag nog kanske inte är lika modig i verkligheten som i tankarna....

_________________________________________________

Vissa dagar och händelser ger en verkligen perspektiv på saker och ting. Livet är många gånger ömtåligt och ibland alldeles, alldeles för kort. Fick idag se en stor smärta, tomhet och sorg speglas i en underbar människas ögon. Känner mig hedrad över pratstunden och den öppenheten som speglade den enorma sorgen. Det är ju dock så otroligt svårt att hitta de rätta orden för det finns inga ord i världen som kan göra förlusten av en bror lättare. Kände att jag fumlade fram enstaka meningar som svar och frågor för att sedan lyssna, uppgivet skaka på huvudet åt det jag fick höra eller bara omfamna och krama om. Det känns inte rättvist att bra människor skall behöva förlora en bror i så unga år. Cancer är verkligen en hemsk sjukdom! När vi skildes åt kände jag mig så maktlös och uppgiven över vetskapen om att det inte finns någonting jag kan säga eller göra för att ta bort den smärta som denna fantastiska personen bär på. Väl tillbaka på kontoret försökte jag fokusera men tankarna givk hela tiden tillbaka. Hade jag kunnat göra eller säga något mer? Efter ett litet tag dök detupp ett mail med orden "Elin vill bara säga att du är en jättefin person med din omtanke och värme. Såna som du som gör att man orkar gå vidare"..... Tårarna började genast rulla nerför mina kinder. Detta är ytterligare ett bevis på vilken fin människa detta är som nu har det jobbigt. Det visar även att det inte alltid är de ord vi lyckas få ur oss som spelar någon roll... kanske, kanske kan vi göra en liten skillnad för människor i vår närhet bara genom att vara där och visa att vi bryr oss!