me-on-the-inside

Har länge kännt mig som en slagpåse som förväntas bara vara kvar, redo för att ta mer slag utan att blinka eller ha något emot det. Mina känslor spelar inte någon roll, får ingen plats utan får som vanligt stå åt sidan. Förstå mig rätt. Jag kan ta mycket, jag är van, men i och med allt jag går igen så orkar jag inte bara vara slagpåse just nu. Jag orkar inte stå ut med att bli behandlad hur som helst! Nackdelen med att vara stark är att alla förväntar sig att jag alltid är det och att inget påverkar mig, att jag kan ta det och att det inte spelar någon roll. Det de inte riktigt förstår är att jag är sjukt stark på utsidan men har ett väldigt mjukt inre som inte orkar bära mer. Någon gång måste även de starka få vackla och nu måste jag ta hand om mig för att ha möjlighet att bli helt bra. Jag måste sätta mig själv först. 

 

En tuff period övergick i härliga händelser och en veckas välbehövlig semester. Nu känner jag mig starkare igen! Underbara Johanna och Peter är numera maka och make. All kärlek och lycka till er! Härliga dagar i Stockholm med underbara barndomsvännen min. Saknar att ha henne nära. Hon som känner alla delar av mig. Spa-dag, middagar, en kopp te på balkongen och så klart klappgröt. Livet är så mycket bättre när du är nära! <3

 

Avslutade med lite semester på Malta hos bror, Mia och lilla Astrid. En vecka och den sprängande huvudvärken gav med sig och jag känner mig redo att ta tag i saker och ting igen. Astrid, den lilla tösen har verkligen stulit fasters hjärta helt och hållet. Bara att gå fram och tillbaka i huset med hennes lilla hand runt mitt finger, hur hon stannar upp för att krama och skratta och sedan fortsätta öva på att gå. Älskade lilla skatt! Längtar tills vi ses om några veckor! 

_________________________________________________________________________

Det är väldigt svårt att förklara hur det känns när skallen inte vill vara med längre. När det på en milli-sekund går från att flyta på helt okej till att inget fungerar. Jag känner inte igen mig själv i att inte kunna blockera smärtan och köra på ändå. Känner mig många gånger korkad för att jag åter igen glömt att ringa upp en vän som hört av sig eller skicka det där dokumentet som jag lovade att jag skulle göra. Det faller som bara bort. Hur förklarar jag det på ett bra sätt? Det syns ju inte på mig så alla tror att jag är helt återställd... men hur förklarar jag den oerhörda smärtan i både nacke och nu även i skallen som gör att rummet helt plötsligt gungar, allt blir suddigt och hela kroppen genomsyras av en trötthet som jag aldrig förr varit med om. Den rejäla smärtan som ligger som ett tryck över pannan som tillsammans med smärtan i nacken gör att jag knappt orkar kliva upp på morgonen.. Hur det känns att aldrig vara smärtfri utan bara ha olika nivåer på smärtan.... Hur förklara jag det? Hur förklarar jag att jag inte kan jobba 100% så att människor förstår att jag vill men inte kan...Hur förklarar jag att det är helt omöjligt för mig och min läkare att veta när jag är tillbaka på 100% igen... Att sia om detta har jag gjort så många gånger under våren men jag har misslyckats varje gång.Nu står jag här igen. Skall träffa läkaren imorgon men redan på telefon nämner hon förlängning på halvtiden åtminstone fram till hösten.. och sen de smärtsamma orden "sen får vi diskutera om du överhuvudtaget borde jobba heltid med den smärta som du levt med i så många år". Efter dessa ord är resten av samtalet ett töcken.. Jag vet att hon nämner smärt-rehab kliniken.. neurologisk utredning..  Jag känner hur benen viker sig. Inte jobba heltid?! Jag som älskar att jobba! Jag som längtar efter att få verkligen bita tag i min avhandling och bara färdigställa den. Hur kan jag förklara allt det här så att folk förstår när jag inte själv förstår?