me-on-the-inside

Idag är jag inte riktigt på topp! Var hos läkaren imorse vilket resulterade i ytterligare sex veckors sjukskrivning till att börja med. Detta har lett till att min disputation nu är skjuten till hösten. Måste säga att det känns både skönt och oerhört jobbigt. Känns som ett misslyckande att inte disputera i rätt tid men samtidigt inser jag ju att jag inte kan göra så mycket åt detta utan måste "gilla läget".  Jag har väldigt svårt med planlöshet så det är iallafall skönt att det finns en plan så jag kan slappna av i det.

 

Brottas med sina egna tankar vad som är ok och hur jag ser på mig själv som person och att jag just nu inte kan riktigt vara Elin utan måste agera annorlunda och försöka tycka att det är okej även fast det känns helt fel och strider mot allt som känns rätt för mig. Trots att jag vet att jag bara kan och får jobba 50% så känns det oerhört fel och jag får dåligt samvete av att göra annat på dagtid. Jag vet att det är bra för mig att hitta på annat som at ta en promenad, träffa folk eller bara vila men det är ju så olikt mig att bara glida in på jobbet några timmar för att sedan glida hem igen. Känner mig lite som en drönare som inte "gör rätt" för mig och det är ju verkligen inte likt mig. Hur jag är som person och vad som nu är möjligt går inte direkt hand i hand vilket är väldigt jobbigt. Önskar att jag kunde köra på som vanligt men det är ju bara att inse att det är ett tag bort. Kontrollen är ju som bortblåst och jag känner inte igen mig själv just nu och har därför lite svårt att förhålla mig till denna situation. Det var väldigt längesen jag kände mig så här liten och sårbar.... 

_______________________________________

Kämpar på för att komma tillbaka till 100% så fort som möjligt men det är då segdraget det här! Skallen blir snabbt trött och behöver en hel del vila för att orka med. När jag kom hem från Vindelälvsdraget i lördags slocknade jag på soffan vid 20 och vaknade inte förrän 7 på morgonen. En kort promenad med Chia och lite frukost hann jag med innan jag slockande igen och sov fram till 17:30. Promenad, mat och sedan sov jag igen. Vaknade en kort stund innan jag slockande tills måndag-morgon. Tror skallen behövde ta igen sig lite efter äventyret! 

 

Vindelälvsdraget 2014 blev sannerligen ett äventyr. Var lite osäker på hur skallen skulle orka men med de korta sträckor jag fick så kändes det bra på förhand. Hade dock inte räknat med att bada isvak på torsdagen och sedan åka på blå-is på fredagen. Jag var livrädd!! Bambi ska inte vara på isen, så enkelt är det! Är iallafall så glad för mina kära lagkamrater som är så underbara! Vi stannade i Sorsele på fredagkväll och åt buffé och drack öl i stugan för att sen åka lite skidor på spåret, åt lunch och packade sedan ihop för att bege oss hem mot Umeå igen! Jag har helt klart det roligaste, underbaraste och härligaste laget man kan hänga med! Att vi dessutom gjorde vårt bästa drag resultatmässigt (plats 18 av 35lag men bara 30lag gick i mål dag två) var ju grymt roligt! Längtar redan till nästa år! Ska försöka att vara skadefri då och vara lite stabilare på skidorna! 

 

Mycket som snurrar i min trötta skalle just nu. Jag brukar ju ha en tendens till att överanalysera allt och det är inget undantag nu trots att skallen inte riktigt orkar. Känns som att jag inte riktigt får grepp om vad som är upp och vad som är ner. Har med andra ord inte kontroll på allt men kan inte bestämma mig för om det stör mig eller om det bara är skönt... Önskar dock att jag kunde se vad allt leder till och hur det hela slutar.  :) 

___________________________________________

 Say something I´m giving up on you 

"When life throws you a curveball, do your very best to hit it out of the park!!!" - Känns som att jag fått svinga slagträt väldigt ofta den senaste tiden men förr eller senare vänder det! :) 

 

Vurpade rejält på skidorna med Chia och Glittre framför för fyra veckor sedan. Landade handlöst på det isiga spåret rakt på ansiktet, slogs medvetslös och studsade tydligen en gång till på skallen. Tog mig upp på skidorna och körde klart de ca 5km som var kvar av spåret. Kände mig lite konstig men ändå helt ok. Lämnade hundarna till Ylva där jag var tvungen att sätta mig på golvet i hennes hall när jag berättade vad som hänt. Lämnade av Chia på dagis, duschade, och tog mig till jobbet. Efter lunch och möte skickade Philip mig direkt till akuten. Han har alltid en förmåga att se exakt hur jag mår innan jag förstår det själv. Väl på akuten slog allting till. Illamåendet, yrseln, huvudvärken och högerögat som jag inte längre kunde se annat än vita prickar, ringar och blixtar ifrån. Röntgen av skallen, blodprover och en nål i armen senare låg jag helt plötsligt på en avdelning för att stanna minst över natten. Traumatisk hjärnskada var domen och vila medicinen. Kan dock inte riktigt förstå att jag fortfarande inte är fit for fight igen. Verkligen segdragen historia men jag följer läkarens råd till punkt och pricka och försöker anpassa mig. 

 

Jag har alltid tyckt att jag är lyckligt lottad som har så många fantastiska människor i mitt liv men är ändå helt tagen av alla som på så många olika sätt (både nära och på avstånd) funnits där för mig genom detta. Är otroligt tacksam för att bli tvingade till akuten för som jag mådde när adrenalinet släppte hade varit ruskigt läskigt att uppleva hemma helt själv. Är tacksam för min fina familj. Mor och far som ringde varje dag i början bara för att se att jag var ok. Micke, Mia och lilla Astrid som alltid finns där och sätter ett leende på mina läppar! Släktingar som hört av sig på olika sätt. Kan inte med ord beskriva hur rörd jag blivit av alla vänner som kommit och hälsat på, kommit med mat, godsaker, blommor och tårta, för alla fina och roliga meddelanden som skickats, de som hjälpt till med Chia, alla peppande meddelanden och de vänner som bara funnits där på flera olika sätt även fast jag sagt att det inte behövs... Jag har insett att jag är väldigt obekväm med att ta och få hjälp. Jag är så van att det är jag och Chia, att reda ut allt själv och att det inte finns något jag inte klarar av på egen hand. I allt detta har jag faktiskt lärt mig (eller ja, varit tvungen att lära mig eftersom det blivit en vana att inte få göra något) att få hjälp och att det inte är hela världen med att få en hjälpande hand ibland... <3

 

Är tackam för att jag har min lilla Chia-skrutt också. Hon är då klok den vovven. Hon känner hur jag mår bättre än jag själv gör. Alltid tätt intill med fullt fokus på matte när inte matte är 100%. Oj, så sentimentalt detta blev. Kan iallafall meddela att jag blir bättre och bättre för var dag. De första två veckorna var ett totalt mörker då jag var extremt ljuskänslig men nu orkar jag vara ute och ha lamporna tända. Jag har börjat glida på skidorna igen och tagit mig två kilometer utan att behöva stanna pga yrsel och att skallen är slut. Skall testa med hund nu i dagrna så får vi se om Vindelälvsdraget går att köra! :) Jobbar nu 25% sen blir det att öka till 50% innan jag kliver in på 100% igen.  Orkar fortfarande bara ett par timmars jobb framför datorn med all den koncentrationen som krävs men blir inte lika nollställd som förra veckan men hinner ju fundera en hel del så har massor med små anteckningar att jobba på när jag väl sätter mig. Tiden blir således effektiv så jag tror ändå på disputation i maj. Känns både skrämmande och otroligt peppande.Öka successivt vad gäller allt är vad som gäller och jag försöker att anpassa mig så gott det går. Att ta det lugnt och känna efter är inte riktigt min stil men nu finns tyvärr inget val. 

 

Denna helgen avslutades på absolut bästa sätt. Först möte inför vindelälvsdraget med härliga laget, sen spelkväll med helt underbara människor! Mycket skratt och härlig stämning var precis vad jag behövde! Kom hem med ett stort leende på mina läppar som fortfarande inte riktigt försvunnit. Mer sådant för att ladda batterierna och orka mer av allt det andra för att komma tillbaka helt lite snabbare.   

________________________________________