me-on-the-inside

"When life throws you a curveball, do your very best to hit it out of the park!!!" - Känns som att jag fått svinga slagträt väldigt ofta den senaste tiden men förr eller senare vänder det! :) 

 

Vurpade rejält på skidorna med Chia och Glittre framför för fyra veckor sedan. Landade handlöst på det isiga spåret rakt på ansiktet, slogs medvetslös och studsade tydligen en gång till på skallen. Tog mig upp på skidorna och körde klart de ca 5km som var kvar av spåret. Kände mig lite konstig men ändå helt ok. Lämnade hundarna till Ylva där jag var tvungen att sätta mig på golvet i hennes hall när jag berättade vad som hänt. Lämnade av Chia på dagis, duschade, och tog mig till jobbet. Efter lunch och möte skickade Philip mig direkt till akuten. Han har alltid en förmåga att se exakt hur jag mår innan jag förstår det själv. Väl på akuten slog allting till. Illamåendet, yrseln, huvudvärken och högerögat som jag inte längre kunde se annat än vita prickar, ringar och blixtar ifrån. Röntgen av skallen, blodprover och en nål i armen senare låg jag helt plötsligt på en avdelning för att stanna minst över natten. Traumatisk hjärnskada var domen och vila medicinen. Kan dock inte riktigt förstå att jag fortfarande inte är fit for fight igen. Verkligen segdragen historia men jag följer läkarens råd till punkt och pricka och försöker anpassa mig. 

 

Jag har alltid tyckt att jag är lyckligt lottad som har så många fantastiska människor i mitt liv men är ändå helt tagen av alla som på så många olika sätt (både nära och på avstånd) funnits där för mig genom detta. Är otroligt tacksam för att bli tvingade till akuten för som jag mådde när adrenalinet släppte hade varit ruskigt läskigt att uppleva hemma helt själv. Är tacksam för min fina familj. Mor och far som ringde varje dag i början bara för att se att jag var ok. Micke, Mia och lilla Astrid som alltid finns där och sätter ett leende på mina läppar! Släktingar som hört av sig på olika sätt. Kan inte med ord beskriva hur rörd jag blivit av alla vänner som kommit och hälsat på, kommit med mat, godsaker, blommor och tårta, för alla fina och roliga meddelanden som skickats, de som hjälpt till med Chia, alla peppande meddelanden och de vänner som bara funnits där på flera olika sätt även fast jag sagt att det inte behövs... Jag har insett att jag är väldigt obekväm med att ta och få hjälp. Jag är så van att det är jag och Chia, att reda ut allt själv och att det inte finns något jag inte klarar av på egen hand. I allt detta har jag faktiskt lärt mig (eller ja, varit tvungen att lära mig eftersom det blivit en vana att inte få göra något) att få hjälp och att det inte är hela världen med att få en hjälpande hand ibland... <3

 

Är tackam för att jag har min lilla Chia-skrutt också. Hon är då klok den vovven. Hon känner hur jag mår bättre än jag själv gör. Alltid tätt intill med fullt fokus på matte när inte matte är 100%. Oj, så sentimentalt detta blev. Kan iallafall meddela att jag blir bättre och bättre för var dag. De första två veckorna var ett totalt mörker då jag var extremt ljuskänslig men nu orkar jag vara ute och ha lamporna tända. Jag har börjat glida på skidorna igen och tagit mig två kilometer utan att behöva stanna pga yrsel och att skallen är slut. Skall testa med hund nu i dagrna så får vi se om Vindelälvsdraget går att köra! :) Jobbar nu 25% sen blir det att öka till 50% innan jag kliver in på 100% igen.  Orkar fortfarande bara ett par timmars jobb framför datorn med all den koncentrationen som krävs men blir inte lika nollställd som förra veckan men hinner ju fundera en hel del så har massor med små anteckningar att jobba på när jag väl sätter mig. Tiden blir således effektiv så jag tror ändå på disputation i maj. Känns både skrämmande och otroligt peppande.Öka successivt vad gäller allt är vad som gäller och jag försöker att anpassa mig så gott det går. Att ta det lugnt och känna efter är inte riktigt min stil men nu finns tyvärr inget val. 

 

Denna helgen avslutades på absolut bästa sätt. Först möte inför vindelälvsdraget med härliga laget, sen spelkväll med helt underbara människor! Mycket skratt och härlig stämning var precis vad jag behövde! Kom hem med ett stort leende på mina läppar som fortfarande inte riktigt försvunnit. Mer sådant för att ladda batterierna och orka mer av allt det andra för att komma tillbaka helt lite snabbare.   

________________________________________