Vill bara skrika rakt ut
Varje gång jag får frågan om hur det är nu, om skallen är bra igen och om jag är helt tillbaka så kommer tankarna igång. Förstå mig rätt, jag är oerhört glad och tacksam för alla människor som bryr sig men varje gång någon frågar vill jag bara skrika rakt ut och falla i tårar. "Lilla fröken duktig" vaknar nämligen i mig och jag får sjukt dåligt samvete för att min avhandling inte är klar, för att jag inte kan sätta ett datum så att alla kan planera sina liv och för att jag inte ens har en aning om när jag kommer vara tillbaka på riktigt. Jag som gillar struktur, aldrig brukar missa en deadline och har ett rätt stort behov av att ha kontroll på saker och ting. Nu har jag inte koll på något alls och tvingas känna efter varje morgon vad som är rimligt för den dagen istället för att ha en fast plan på vad som skall göras och när. Jag har dessutom sjukt kort närminne och glömmer lätt att svara på det där sms:et, ringa upp ett missat samtal, skicka den där filen som jag lovade i korridoren men som var helt bortglömd när jag kom till kontoret eller bara hänga med i diskussioner, vilket ger mig ständigt dåligt samvete. Känns som att allt glider mig ur händerna. Allt detta gör att jag även blir rätt rädd. Jag menar, vad finns det ens för garantier att jag kommer att bli helt bra igen?!? Försöker leva i nuet och bara ta dag för dag men vill bara spola fram tiden för att se hur jag kommer må och när/om jag blir fullt återställd!
______________________________________________________
It may sound absurd but don't be naive
Even Heroes have the right to bleed
Even Heroes have the right to bleed
Mysig helg med hundträning i fokus
Helgen har verkligen haft hundträning i fokus. Började redan i torsdags med att låta hundarna simma i Nydala. Lite svårt att komma i på grund av att det var så långgrunt men väl i gick det fint. Fredagen avslutades med hundkörning ute i Kulla, simning för Chia och fika hemma i värmen igen. Det är så roligt att Chia börjar bli mindre och mindre panikslagen för varje gång och simmar på allt bättre. Nu börjar jag tro på att vi kommer få till det så hon kan simma själv till slut. :)
Lördagen startade tidigt med hundkörning. Eftersom Helen var på ridläger fick Queen följa med mig och jag måste säga att hon var en fröjd att köra. Den lilla donnan ger verkligen allt och är så sjukt gosig. På kvällen blev det sushi-picknick vid Bäcksjön med alla hundarna. Vi hade tänkt låta dem simma men när solen gick ner kändes det lite för kallt för oss två-fotade så det blev istället te-mys inne i värmen.
I söndags tog jag och Chia med oss lite fika och drog ut i skogen. Plockade lite blåbär och bara strosade runt på ett ställe vi aldrig varit på förr. Ruskigt skönt att bara vara i skogen. Det är där jag laddar batterierna som bäst och får ordning på tankarna som skenar.
Idag haltade Chia hem från dagis så istället för träning blev det soffmys. Inte helt fel det heller.
_________________________________
When you feel so tired but you can't sleep
Valmöjligheter
Vi får redan som barn höra att vi kan bli precis vad vi vill och snabbt inser vi att valmöjligheterna är oändliga. Men har de oändliga valmöjligheterna gjort oss paralyserade och våra val än svårare?
Barry Schwartz pratar om "The paradox of choice" och menar att konsumenter som har för mycket att välja mellan känner sig förvirrade när de står inför val och att de även är mindre nöjda efter att ha fattat ett beslut. Han menar även att det är mindre troligt att människor kommer att köpa en produkt om de står inför för många val. Vi väljer alltså inget om det är för många alternativ. Det blir för svårt att fatta ett beslut så beslutet uteblir..
Känner mig själv sliten mellan olika valmöjligheter men rädslan av att förlora något eller "satsa på fel" för att det blir än svårare att faktiskt välja. Måste dock inse att även att inte välja är att göra ett val och kanske gör passiviteten kring att inte välja att de olika alternativen försvinner?! Kan det kanske vara så att vi blivit så bortskämda med valmöjligheter att vi inte längre kan bestämma oss??
__________________________________________________
It´s always the right time to do the wrong thing
Semestern i backspegeln
Avhandlingen går framåt vilket känns helt underbart men skulle önska att det gick lite snabbare framåt med skallen. Blir fortfarande helt slut och tom i skallen efter några timmar och känner att jag drar mig undan. Känner mig lite vilse ikväll och försöker därför att tänka på vilken underbar semester jag hade.
Semestern kickades igång med Astrids första födelsedagskalas. Underbar helg med underbara människor! Fylld av energi jobbade jag lite ett par dagar och sedan var det dags för mig, Chia och min underbara vän A-L att packa ryggsäcken och bege oss ut på Höga Kustenleden. En nästan 13mil lång vandring låg framför oss och jag är så stolt över mina följeslagare! A-L hakade på längre än vad hon på förhand trodde att hon skulle göra och det var verkligen mysigt att ha sällskap under stor del av vandringen. Kan med ord inte beskriva hur underbart denna vandring var! Jag ser redan fram emot nästa vandring! Avslutade vandringen med lite fest i en kompis sommarstuga i vackra Sandlågan. Känslan i kroppen var att jag hade kunnat fortsätta gå minst lika långt till.
Semestern fortsatte med skoter-på vattnet bus hos en kusin, mys i stugan med släkten, utflykter till havet med syster, promenad i skuleskogen och ridning, häng med bror, Mia och underbara lilla brorsdottern, mer mysigt släkthäng, kortspel, bastu, bad, sol och till sist lite hallonplock innan det var dags att styra bilen hem mot Umeå igen.
Älskar norrland på sommaren!
_____________________________________________________________
Hey Summer don´t let the habit of a lifetime force you to leave
stay a little longer I´m beggin you please
Feels so good sleepin in the sun
Layin in a hammock with my raybans on
I´m not ready for the 9 to 5
With nothing but a phone jammed full of photos of a real cool time
Dancing in the rain
En vis person sade en gång: "Life isn't about waiting for the storm to pass; it's about learning to dance in the rain." - ikväll är det precis vad jag har gjort. Dansat i regnet! Kan garantera att jag säkerligen har roat de som råkat se men den bjuder jag på. Jag och Chia dansade oss fram på promenaden i regnet. Underbar känsla att vända ansiktet mot himlen, blunda, sträcka ut armarna och bara snurra med Chia studsande av glädje vid min sida.
______________________________________________
and I was dancing the whole way home
Slagpåse
Har länge kännt mig som en slagpåse som förväntas bara vara kvar, redo för att ta mer slag utan att blinka eller ha något emot det. Mina känslor spelar inte någon roll, får ingen plats utan får som vanligt stå åt sidan. Förstå mig rätt. Jag kan ta mycket, jag är van, men i och med allt jag går igen så orkar jag inte bara vara slagpåse just nu. Jag orkar inte stå ut med att bli behandlad hur som helst! Nackdelen med att vara stark är att alla förväntar sig att jag alltid är det och att inget påverkar mig, att jag kan ta det och att det inte spelar någon roll. Det de inte riktigt förstår är att jag är sjukt stark på utsidan men har ett väldigt mjukt inre som inte orkar bära mer. Någon gång måste även de starka få vackla och nu måste jag ta hand om mig för att ha möjlighet att bli helt bra. Jag måste sätta mig själv först.
En tuff period övergick i härliga händelser och en veckas välbehövlig semester. Nu känner jag mig starkare igen! Underbara Johanna och Peter är numera maka och make. All kärlek och lycka till er! Härliga dagar i Stockholm med underbara barndomsvännen min. Saknar att ha henne nära. Hon som känner alla delar av mig. Spa-dag, middagar, en kopp te på balkongen och så klart klappgröt. Livet är så mycket bättre när du är nära! <3
Avslutade med lite semester på Malta hos bror, Mia och lilla Astrid. En vecka och den sprängande huvudvärken gav med sig och jag känner mig redo att ta tag i saker och ting igen. Astrid, den lilla tösen har verkligen stulit fasters hjärta helt och hållet. Bara att gå fram och tillbaka i huset med hennes lilla hand runt mitt finger, hur hon stannar upp för att krama och skratta och sedan fortsätta öva på att gå. Älskade lilla skatt! Längtar tills vi ses om några veckor!
_________________________________________________________________________
It´s always darkest before the dawn
Hur kan jag förklara?
Det är väldigt svårt att förklara hur det känns när skallen inte vill vara med längre. När det på en milli-sekund går från att flyta på helt okej till att inget fungerar. Jag känner inte igen mig själv i att inte kunna blockera smärtan och köra på ändå. Känner mig många gånger korkad för att jag åter igen glömt att ringa upp en vän som hört av sig eller skicka det där dokumentet som jag lovade att jag skulle göra. Det faller som bara bort. Hur förklarar jag det på ett bra sätt? Det syns ju inte på mig så alla tror att jag är helt återställd... men hur förklarar jag den oerhörda smärtan i både nacke och nu även i skallen som gör att rummet helt plötsligt gungar, allt blir suddigt och hela kroppen genomsyras av en trötthet som jag aldrig förr varit med om. Den rejäla smärtan som ligger som ett tryck över pannan som tillsammans med smärtan i nacken gör att jag knappt orkar kliva upp på morgonen.. Hur det känns att aldrig vara smärtfri utan bara ha olika nivåer på smärtan.... Hur förklara jag det? Hur förklarar jag att jag inte kan jobba 100% så att människor förstår att jag vill men inte kan...Hur förklarar jag att det är helt omöjligt för mig och min läkare att veta när jag är tillbaka på 100% igen... Att sia om detta har jag gjort så många gånger under våren men jag har misslyckats varje gång.Nu står jag här igen. Skall träffa läkaren imorgon men redan på telefon nämner hon förlängning på halvtiden åtminstone fram till hösten.. och sen de smärtsamma orden "sen får vi diskutera om du överhuvudtaget borde jobba heltid med den smärta som du levt med i så många år". Efter dessa ord är resten av samtalet ett töcken.. Jag vet att hon nämner smärt-rehab kliniken.. neurologisk utredning.. Jag känner hur benen viker sig. Inte jobba heltid?! Jag som älskar att jobba! Jag som längtar efter att få verkligen bita tag i min avhandling och bara färdigställa den. Hur kan jag förklara allt det här så att folk förstår när jag inte själv förstår?
_____________________________________________________
But I'm only human
And I bleed when I fall down
I'm only human
And I crash and I break down
Your words in my head, knives in my heart
You build me up and then I fall apart
'Cause I'm only human, yeah
And I bleed when I fall down
I'm only human
And I crash and I break down
Your words in my head, knives in my heart
You build me up and then I fall apart
'Cause I'm only human, yeah
Only humans
En jobbig dag avslutades i alla fall med trevligt besök av Kamilla och en massa hundsnack. Väderomslag och alldeles för mycket jobb har gjort att nacken strular och jag har spenderat dagen med att spy, svimma och vara allmänt yr om vart annat.. och självklart hunnit trycka in lite jobb mellan attackerna. Vad gör jag inte för studenterna?!?
Mycket tankar som snurrar just nu och de får inte riktigt något fäste. Försöker att analysera och dra slutsatser men varje gång jag tror att jag kommit på hur allt ligger till händer något som gör att jag helt omvärderar allt igen.
________________________________________________
We wear a smile to hide that we´ve been hurt before
Lite medvind
Känns som att jag levt i en egen liten bubbla rätt länge nu men nu är jag på väg ur den! Spenderade nästan tre veckor hemma hos mor och far efter mors stroke. När sådan saker händer är det verkligen underbart med flexibelt arbete som gör att jag kan jobba vart som helst. Självklart var det oerhört jobbigt att se mor så tagen men helt underbart att bara kunna finnas där och se henne bli allt starkare för var dag. Är så tacksam att allt ändå gick bra och att hon återhämtar sig! Har upptäckt vart min tjurighet kommer ifrån och min "kan själv" attityd...
Var för ett par helger sedan ner till Stockholm för konferens, möhippa och möten. Grymt skönt att få träffa andra handelsforskare och folk i branschen som verkligen är intresserade av handelsforskning. Gav verkligen en kick! Möhippan för Johanna var även den helt underbar så även alla kvällar och häng med finaste vännen Anna-Linda.
Efter att ha jobbat alldeles för mycket förra veckan var det skönt att dra på träningsläger och bara fokusera på hundarna och träning. Underbara människor, fint väder, duktiga hundar, bra övningar och många skratt. Dessa två helger var precis vad jag behövde!
Denna vecka har fortsatt rulla på med mycket jobb med studenternas uppsatser men har ändå hunnit träna på bra. Skönt att äntligen kunna ta i lite mer utan att pulsen rusar och skallen sprängs! Har även fått veta att två av mina vetenskapliga artiklar nu är accepterade för publikation! Äntligen lite medvind!! Har skuttat runt i korridoren med ett fånigt leende på mina läppar idag. Jag vet att det säkerligen kan "sticka i ögonen" på andra och att människor kanske tycker att jag skryter men när det väl händer något positivt så väljer jag att fira! Livet är fullt av motgångar och tråkiga saker som händer så det gäller att hålla kvar och fira de positiva sakerna för att sedan orka med det andra. Därför väljer jag att lägga bort alla andra grubblerier och problem för att istället bara le, skratta och dansa ut min glädje idag!
________________________________________________________
Because I’m happy
Clap along if you know what happiness is to you
Because I’m happy
Clap along if you know what happiness is to you
Because I’m happy
Ett steg fram, två steg bak
Blundar för att kunna öppna ögonen och förhoppningsvis vakna upp ur denna mardröm. Jag tittar efter dolda kameror i förhoppningen om att det är på låtsas. Jag hoppas innerligt att någon driver med mig för så fort jag tar ett steg fram just nu så händer något så jag hamnar två steg bak igen. Den härliga känslan och positiva energn jag hade efter en underbar helg med härliga människor, brännboll och firandet av seger i turneringen dog snabbt ut i söndags när älskade finaste mor fick en liten stroke. Förstår inte riktigt hur så mycket negativa saker kan hända på ett år. Önskar jag kunde spola tillbaka tiden och stanna den. Slippa gå igenom allt och bara få andas normalt igen. Skallen spränger rejält efter två tuffa dagar på jobbet, all oro, alla telefonsamtal och bristen på sömn och vila. Blundar och försöker att andas igenom smärtan men känner hur den annars så stabila styrkan, som jag brukar kunna plocka fram, inte riktigt finns där ikväll.
____________________________________________
With a smile
Laddade i helgen batterierna i Stockholm med bästa töserna. Saknade L som i sista stund inte kunde joina men hon fanns med i tankarna och allt vi gjorde! :) Spa, middag, vin, bubbel, shopping, fika, mys och massa skratt kan summera en helt underbar helg! Det var verkligen vad jag behövde!
Sötrumpans stygn sprack lite så nu är det tratt och medicin som gäller. Veterinären va inte det minsta förvånad över att det spruckit med tanke på vart stygnen sitter men tyckte det såg fint ut trots allt. Får hoppas det fortsätter läka fint så vi snart kan köra på som vanligt igen! <3
Efter samtal med läkaren igår bestämde hon att jag ska fortsätta vara sjukskriven på 50% i ett par månader till. Har ju alltid opponerat mig lite i vilka datum och hur många procent som läkarna vill sätta men denna gång lät jag henne bestämma (se jag lär mig). Jag hoppas verkligen att jag kommer tillbaka snabbare än så men nu är det bara att fortsätta att fokusera på en dag i taget! Var med på bräntis-träningen i tisdags och försökte lunka upp å ner när de kutade på. Pulsen skenade dock direkt och efter bara en och en halv sväng upp så sprängde skallen och jag kände mig omtöcknad så det var bara att lägga ner och göra lite benböj och situps istället. Kul iallafall att träffa gänget! Får fortsätta vara med bara lite så kommer jag nog snabbt tillbaka! Sjukt frustrerande att behöva känna efter och ge vika för skallen men bara att gilla läget och lyssna på kroppen och knoppen. Det är ju trots allt lite läskigt när skallen säger ifrån på detta vis. Är ju van en hel del smärta pga nacken men det här är något helt annat och går verkligen inte att pusha sig igenom. :/
___________________________________________________
You could walk straight through hell with a smile
Sunshine!
Laddade verkligen batterierna i helgen! Solen i lördags, igår och som lyser även idag gör verkligen stor skillnad! Känns som att vårkänslorna börjar spritta i kroppen min... :)
Kikade på fars innebandyturnering i fredags. Kul att träffa alla hans arbetskollegor igen och att se dem lira. Nu gick de ju inte lika bra som sist men kul ändå.
I lördags var vi ut på en härlig långpromenad i solen med alla hundarna. Otroligt fint ställe som fick mig att börja drömma mig bort..
Lördagskvällen spenderades först med lite förfest och sedan vidare på salsafest. Härligt att få dansa lite för det sätter verkligen alltid ett leende på mina läppar!
Följde med ut till Bullmark på söndagen också men då fick vi inte lika vackert väder. Ändå hur härligt som helst och hundarna var överlyckliga för att få sträcka ut och busa.
Idag jobbar jag hemifrån. Lämnade Chia hos veterinären när hon halvt hade slocknat av lugnande. Det gör verkligen ont i mattehjärtat att se henne så groggy och vara tvungen att lämna henne. De skall skära bort en knöl på henne och skicka på analys. Bara hoppas att det inte är något allvarligt utan att det blir bra när de skurit bort knölen. Lite läskigt ändå och jag vill bara hämta hem lilla hjärtat mitt nu! :/
____________________________________________
If this world makes you crazy
And you´ve taken all you can bear
You call me up
Because you know I´ll be there
Inte så awesome...
Idag är jag inte riktigt på topp! Var hos läkaren imorse vilket resulterade i ytterligare sex veckors sjukskrivning till att börja med. Detta har lett till att min disputation nu är skjuten till hösten. Måste säga att det känns både skönt och oerhört jobbigt. Känns som ett misslyckande att inte disputera i rätt tid men samtidigt inser jag ju att jag inte kan göra så mycket åt detta utan måste "gilla läget". Jag har väldigt svårt med planlöshet så det är iallafall skönt att det finns en plan så jag kan slappna av i det.
Brottas med sina egna tankar vad som är ok och hur jag ser på mig själv som person och att jag just nu inte kan riktigt vara Elin utan måste agera annorlunda och försöka tycka att det är okej även fast det känns helt fel och strider mot allt som känns rätt för mig. Trots att jag vet att jag bara kan och får jobba 50% så känns det oerhört fel och jag får dåligt samvete av att göra annat på dagtid. Jag vet att det är bra för mig att hitta på annat som at ta en promenad, träffa folk eller bara vila men det är ju så olikt mig att bara glida in på jobbet några timmar för att sedan glida hem igen. Känner mig lite som en drönare som inte "gör rätt" för mig och det är ju verkligen inte likt mig. Hur jag är som person och vad som nu är möjligt går inte direkt hand i hand vilket är väldigt jobbigt. Önskar att jag kunde köra på som vanligt men det är ju bara att inse att det är ett tag bort. Kontrollen är ju som bortblåst och jag känner inte igen mig själv just nu och har därför lite svårt att förhålla mig till denna situation. Det var väldigt längesen jag kände mig så här liten och sårbar....
_______________________________________
I believe I´m gonna make it, little by little
Trött i skallen
Kämpar på för att komma tillbaka till 100% så fort som möjligt men det är då segdraget det här! Skallen blir snabbt trött och behöver en hel del vila för att orka med. När jag kom hem från Vindelälvsdraget i lördags slocknade jag på soffan vid 20 och vaknade inte förrän 7 på morgonen. En kort promenad med Chia och lite frukost hann jag med innan jag slockande igen och sov fram till 17:30. Promenad, mat och sedan sov jag igen. Vaknade en kort stund innan jag slockande tills måndag-morgon. Tror skallen behövde ta igen sig lite efter äventyret!
Vindelälvsdraget 2014 blev sannerligen ett äventyr. Var lite osäker på hur skallen skulle orka men med de korta sträckor jag fick så kändes det bra på förhand. Hade dock inte räknat med att bada isvak på torsdagen och sedan åka på blå-is på fredagen. Jag var livrädd!! Bambi ska inte vara på isen, så enkelt är det! Är iallafall så glad för mina kära lagkamrater som är så underbara! Vi stannade i Sorsele på fredagkväll och åt buffé och drack öl i stugan för att sen åka lite skidor på spåret, åt lunch och packade sedan ihop för att bege oss hem mot Umeå igen! Jag har helt klart det roligaste, underbaraste och härligaste laget man kan hänga med! Att vi dessutom gjorde vårt bästa drag resultatmässigt (plats 18 av 35lag men bara 30lag gick i mål dag två) var ju grymt roligt! Längtar redan till nästa år! Ska försöka att vara skadefri då och vara lite stabilare på skidorna!
Härligaste gänget!!!
Jag, Chia och Niila saktar ner inför en brant kurva.
Härliga buffén "hemma i stugan" på fredag-kvällen!
Mycket som snurrar i min trötta skalle just nu. Jag brukar ju ha en tendens till att överanalysera allt och det är inget undantag nu trots att skallen inte riktigt orkar. Känns som att jag inte riktigt får grepp om vad som är upp och vad som är ner. Har med andra ord inte kontroll på allt men kan inte bestämma mig för om det stör mig eller om det bara är skönt... Önskar dock att jag kunde se vad allt leder till och hur det hela slutar. :)
___________________________________________
Say something I´m giving up on you
Rising from the ground
"When life throws you a curveball, do your very best to hit it out of the park!!!" - Känns som att jag fått svinga slagträt väldigt ofta den senaste tiden men förr eller senare vänder det! :)
Vurpade rejält på skidorna med Chia och Glittre framför för fyra veckor sedan. Landade handlöst på det isiga spåret rakt på ansiktet, slogs medvetslös och studsade tydligen en gång till på skallen. Tog mig upp på skidorna och körde klart de ca 5km som var kvar av spåret. Kände mig lite konstig men ändå helt ok. Lämnade hundarna till Ylva där jag var tvungen att sätta mig på golvet i hennes hall när jag berättade vad som hänt. Lämnade av Chia på dagis, duschade, och tog mig till jobbet. Efter lunch och möte skickade Philip mig direkt till akuten. Han har alltid en förmåga att se exakt hur jag mår innan jag förstår det själv. Väl på akuten slog allting till. Illamåendet, yrseln, huvudvärken och högerögat som jag inte längre kunde se annat än vita prickar, ringar och blixtar ifrån. Röntgen av skallen, blodprover och en nål i armen senare låg jag helt plötsligt på en avdelning för att stanna minst över natten. Traumatisk hjärnskada var domen och vila medicinen. Kan dock inte riktigt förstå att jag fortfarande inte är fit for fight igen. Verkligen segdragen historia men jag följer läkarens råd till punkt och pricka och försöker anpassa mig.
Jag har alltid tyckt att jag är lyckligt lottad som har så många fantastiska människor i mitt liv men är ändå helt tagen av alla som på så många olika sätt (både nära och på avstånd) funnits där för mig genom detta. Är otroligt tacksam för att bli tvingade till akuten för som jag mådde när adrenalinet släppte hade varit ruskigt läskigt att uppleva hemma helt själv. Är tacksam för min fina familj. Mor och far som ringde varje dag i början bara för att se att jag var ok. Micke, Mia och lilla Astrid som alltid finns där och sätter ett leende på mina läppar! Släktingar som hört av sig på olika sätt. Kan inte med ord beskriva hur rörd jag blivit av alla vänner som kommit och hälsat på, kommit med mat, godsaker, blommor och tårta, för alla fina och roliga meddelanden som skickats, de som hjälpt till med Chia, alla peppande meddelanden och de vänner som bara funnits där på flera olika sätt även fast jag sagt att det inte behövs... Jag har insett att jag är väldigt obekväm med att ta och få hjälp. Jag är så van att det är jag och Chia, att reda ut allt själv och att det inte finns något jag inte klarar av på egen hand. I allt detta har jag faktiskt lärt mig (eller ja, varit tvungen att lära mig eftersom det blivit en vana att inte få göra något) att få hjälp och att det inte är hela världen med att få en hjälpande hand ibland... <3
Är tackam för att jag har min lilla Chia-skrutt också. Hon är då klok den vovven. Hon känner hur jag mår bättre än jag själv gör. Alltid tätt intill med fullt fokus på matte när inte matte är 100%. Oj, så sentimentalt detta blev. Kan iallafall meddela att jag blir bättre och bättre för var dag. De första två veckorna var ett totalt mörker då jag var extremt ljuskänslig men nu orkar jag vara ute och ha lamporna tända. Jag har börjat glida på skidorna igen och tagit mig två kilometer utan att behöva stanna pga yrsel och att skallen är slut. Skall testa med hund nu i dagrna så får vi se om Vindelälvsdraget går att köra! :) Jobbar nu 25% sen blir det att öka till 50% innan jag kliver in på 100% igen. Orkar fortfarande bara ett par timmars jobb framför datorn med all den koncentrationen som krävs men blir inte lika nollställd som förra veckan men hinner ju fundera en hel del så har massor med små anteckningar att jobba på när jag väl sätter mig. Tiden blir således effektiv så jag tror ändå på disputation i maj. Känns både skrämmande och otroligt peppande.Öka successivt vad gäller allt är vad som gäller och jag försöker att anpassa mig så gott det går. Att ta det lugnt och känna efter är inte riktigt min stil men nu finns tyvärr inget val.
Denna helgen avslutades på absolut bästa sätt. Först möte inför vindelälvsdraget med härliga laget, sen spelkväll med helt underbara människor! Mycket skratt och härlig stämning var precis vad jag behövde! Kom hem med ett stort leende på mina läppar som fortfarande inte riktigt försvunnit. Mer sådant för att ladda batterierna och orka mer av allt det andra för att komma tillbaka helt lite snabbare.
________________________________________
Go on and try to tear me down
I will be rising from the ground
