me-on-the-inside

Jag hatar känslan av att bara vänta på något. Just nu väntar jag på besked för att veta hur mitt liv kommer att se ut... jobbig väntan måste jag erkänna! Speciellt jobbigt när det bara öser ner regn utanför och det inte direkt finns någonting jag kan hitta på för att fördriva tiden.

Jag funderar mycket på hur det hade kunnat vara om vi flyttat till en annan stad, där jag lättare kan få jobb, dit mina vänner flyttat och där det finns möjlighet att börja om på ny kula. Kanske är det egoistiskt av mig att fundera på detta, att vara lite så där avis på mina vänner som nu börjar nya äventyr i en ny stad. Kanske är jag alldeles för osjälvisk som stannar i Umeå och tar hand om hunden, utan några klara planer för framtiden och utan några av mina närmaste vänner kvar. Jag vill inte vara en självisk person som packar mitt pick och pack för att bege mig dit jobben hägrar, inte heller vill jag vara en liten toffel som ger upp alla sina planer på en karriär: "just to stick with her man"! Det är en jobbig balansgång och maktkamp i mitt hjärta och i min hjärna. Det finns bra jobb här i Umeå också, men de är bara så svåra att få eftersom de flesta arbetsgivarna kräver erfarenhet, som jag som en nyexad saknar! Jag känner att allas förväntningar är att jag landar ett toppenjobb - vilket även är mina förväntningar, men alla andras känns mer. Jag är väldigt mån om att inte "kasta bort" min utbildning på ett jobb som inte har med utbildningen att göra, eller inte är tillräckligt stor utmaning. Varför ska det vara så svårt??? Allt jag begär är ett bra jobb i Umeå där jag har mannen som betyder mest för mig och hunden som lyser upp till och med regniga dagar!