me-on-the-inside

Människor jag möter på gatan utropar ofta både positiva och negativa kommentarer kring det faktum att jag traskar runt med en dobermann. Det är inte bara en gång som jag fått höra; "Vilken hemsk hund du har", "Du borde avliva hunden, sådana där är det bara en tidsfråga med, innan de bitar någon", "Usch en sån där farlig hund". Sådana kommentarer blev jag förr väldigt chockad och ledsen över, speciellt de gånger som Chia verkligen uppfört sig exemplariskt på alla sätt! De positiva kommentarerna jag fått värmer mitt hjärta och trollar fram en ännu stoltare matte! "Vilken vacker hund", "Vad glad och fin hon är", "Vilket stiligt par ni är"! - Det går ju inte annat än att le! Imorse var dock en dag då jag fick en negativ kommentar, trots att Chia knatade exemplariskt vid min sida, utan att ens titta på mannen som gick förbi.  - "Fy faan fö en sa dä hunn! Du ä int klok! Me ofta ä de nå fel på ägarn´ te sånna hunna" Gaah.. jag kokade inombords men valde att så fint bara fortsätta traska med min exemplariskt fina vovve vid min sida!

Har ett antal gånger även fått höra att jag är galen som tagit en dobermann som förstagångshund eftersom många påstår att det inte går för dobermanns kräver så mycket! Jag vill påstå att det självklart går att ha en dobermann som första hund, men att alla garanterat kommer få en chock oavsett hur påläst ägaren är, eftersom det är en otroligt krävande ras. En sak som är klassiskt för rasen är att de utvecklas väldigt sent! Jag har många gånger kastat avundsjuka blickar på ägarna till en golden eller dylikt eftersom dessa hundar verkar göra allt utan protester och egna påhitt. Själv får jag många gånger uppleva "dobbermannarycket", när Chia får för sig att hon bara måste springa i full fart några varv, hoppandes, studsandes och skällandes bara för att livet är så himla roligt! Efter dessa ryck kommer hon flämtandes tillbaka med uppsynen "just ja, ville du något matte??" När det däremot verkligen klickar med träningen ger Chia (och säkerligen alla andra dobermanns) sitt allt för att lära. Jag har fått den uppfattningen att en dobbermann vill oerhört mycket och att den lär sig nya saker oerhört snabbt! Något jag märkt är dock att det gäller att ha en enorm portion tålamod för att få en dobermann att koncentrera sig. Trots att jag många gånger vill slita mitt hår för att Chia bestämt sig för att idag är busdag, oavsett vad matte tänkt samt många gånger funderar på vad i hela friden jag gett mig in på som tagit en dobermann som första hund som dessutom är "förstörd" sen innan! De dagar då hon däremot jobbar hårt och sköter sig fint gör att allt slit verkligen är värt det! Det är det där lilla extra som finns hos en dobermann som gör att jag inte skulle välja någon annan ras! De stunder då hon i sin iver att lära sig hoppar upp och ner för att hon inte riktigt förstår, eller provar alla trick hon någonsin lärt sig bara för att möjligtvis få mattes beröm! De stunder då hon gör vad som helst bara för att få vara nära, gärna ligga i knät på en och bara mysa! De stunderna gör allt slit värt det hela!

Så ni som har så många uppfattningar om hur hemska en dobermann är, ni har nog inte träffat någon i verkligheten! Jag skulle beskriva Chia, och andra dobermann-hundar som jag träffat som; energiska, villiga att lära, trogen, smart, barnkära och kramgoa med en stor portion mod och egen vilja. En fantastiskt rolig men krävande ras! Självklart kan en dobermann bli farlig i fel händer, men det kan i princip vilken hund som helst!