Helgen närmar sig...
Gårdagen bestod av förkovring i Service Dominant Logic, videokonferens med dr Jim Spohrer (IBM) och dr David Ballentyne. Ruskigt intressant och kul måste jag säga. Efter detta blev det middag och lite vin med marketing-sektionen som följdes upp med några öl på NH, mycket trevligt! (jag som hade tänkt gå tillbaka och jobba efter middagen...)
Hade under middagen en riktigt intressant diskussion om människor och deras tendens till att inte våga säga vad de tycker. Är människor av naturen fega och inte törs säga vad de tycker och tänker till andra människor eller är vi av naturen angelägna om att bli omtyckta så vi hellre håller tyst och är trevlig än att säga vad vi tycker? Det är tex väldigt många människor som till andra kan säga att de inte tycker om en viss person och att den person är si och så men detta är inte något människor törs säga direkt till den personen utan istället nämner till andra. När den kritiska människan sedan träffar objektet för dess kritik är kritiken som bortblåst och det fjäskas å tramsas.. då ska de minnsan vara bästa vänner. Hur går detta ihop?? Hur orkar människor umgås med människor (och då menar jag frivilligt) som de inte ens tycker om? Ruskigt intressant diskussion som inte egentligen ledde fram till några svar.. bara fler frågor och funderingar kring människors dumhet.
____________________________________________________
Life is to short to waste on people you do not even like
Känner inte aaalls igen mig där, funderar många gånger på varför jag ens umgås med vissa personer......
Det där med ärlighet har väldigt mycket med kultur, miljö och uppfostran att göra, och just det beteendemönster du beskriver är väldigt vanligt i Sverige och många andra västeuropeiska länder. Anledningen till att man inte framför kritiken direkt till "objektet" är en undermedveten ovilja att göra sig ovän med honom eller henne, eftersom ovänner är ett orosmoment; man vet sällan tillräckligt mycket om en person för att kunna avgöra vad reaktionen på negativa åsikter om denne kan bli, och man kanske inte alltid känner sig ha skottsäkra argument för sina åsikter så man vill inte ta en diskussion eftersom man är rädd för att förlora den. Istället går man till omgivningen och uttrycker sin avsky, men då främst för att utveckla sina åsikter, få feedback, bena ut detaljer och kanske dra slutsatser man inte kommer fram till genom att bara sitta och gnissla tänder av ilska i sin ensamhet. Kanske kan man i slutänden känna att man har tillräckligt mycket kött på benen för att konfrontera den det egentligen gäller?
I grund och botten handlar det om att man av någon konstig anledning undermedvetet vill ha så många kompisar som möjligt, vilket även återspeglas i den ständiga kampen på sociala siter såsom Facebook att ha så många kontakter som möjligt, eller imponatorvärdet i längden på kontaktlistan i MSN Messenger; risken finns ju att man förlorar fler än bara den man inte står ut med.
Vågar du trotsa ditt undermedvetna och säga till var och en i din omgivning vad du verkligen tycker om dem?
I dare you.
Det är klart att det inte egentligen skulle vara några problem att säga till var och en vad jag tycker å tänker men samtidigt så skulle detta förmodligen inte ge någonting annat än irritation från många.. Ibland måste fördelar och nackdelar med att säga vad man tycker vägas innan, självklart. Dock det vi diskuterade var att så många människor umgås frivilligt med och faktiskt låtsas vara glada över att träffa människor de inte egentligen tycker om.. frågan är varför? varför inte istället ignorera människan eller välja att inte umgås utan att egentligen behöva säga något rakt ut.. ???
Därav mitt resonemang om kampen för att ha så många kompisar som möjligt.
Jag är egentligen fel människa att uttala mig i frågan eftersom jag för länge sedan bestämde mig för att inte tolerera människor jag inte kommer överens med (om jag inte är tvungen p.g.a. jobb eller liknande), med resultat att jag vid ett tillfälle till och med brutit kontakten med min mor och under en längre period undvikit att ha med min far att göra.
Listan över kompisar jag brutit kontakten med för att de är idioter är lång, och på köpet har jag förlorat kontakten med gemensamma bekanta, antingen för att de tyckt att jag överreagerat eller för att jag tydligen inte är lika mycket värd som mytomaner.
Det är väl så man vet vilka man kan räkna som riktiga kompisar?
sant.. det är nog en kamp om så många kompisar som möjligt och det mest skrämmande är ju det du beskriver, att det finns en risk att förlora andra pga det hela. men som du säger.. vid sådana tillfällen kommer det fram vilka som är ens riktiga vänner!!